Jag har en vän. Som jag känner mig lugn och säker på. Jag känner mig väldigt nära henne men jag tror inte hon känner riktigt samma sak tillbaka. Det känns lite jobbigt att inte få veta heller. För jag vågar inte erkänna för henne att jag känner såhär. För jag vet att vi aldrig kommer bli så nära hon som jag vill... Jag kan se mig själv i henne och kan se samma känslor i mig som henne. Samma problem. Jaa jag känner mig helt enkelt väldigt lik henne. Hon är så nära mig men ändå så långt bort. Hur kan jag känna så?

Jag blir glad när jag ser dig och jag tänker på dig ibland när jag inte ser dig. Jag blir lycklig av dig. Men jag vill samtidigt inte att du ska veta att jag känner mig såhär beroende av dig. Nästan som en drog är du för mig. Jag blir helt lugn i din närhet och känner att jag inte måste säga något för att få kunna vara med dig som jag känner att jag måste göra när jag är med andra. Du är den bästavän som jag aldrig komma få.. Och det krossar mitt hjärta...

Det låter som om jag är kär i dig men det är jag inte. Jag tycker bara om dig så mkt att jag vill vara nära dig. Och jag måste få skriva av mig det här. Det är väll därför man har en blogg?

Fråga inte vem det är för jag kommer ändå inte berätta. Inte för någon.. För det här vill jag hålla för mig själv.
känns tryggast så...