Jag kollade runt på hotmail nu och hitta en novell jag skrev i 8:an som jag fick mvg på:D är jätte stolt över den så läs den gärna:3

Sista människan

Det är mörkt.

Jag ser mig omkring.

En massa människor med vita rockar står tysta runt mig.

Efter en stund märker jag kablarna som sitter fast på min kropp.

Jag försöker ta bort dem men det gör så otroligt ont att jag ger upp.

En man kommer fram till mig och tar två kablar och sätter fast dem på ett par skruvar som är fastskruvade i mina fötter.

Jag blöder.

Jag försöker skrika men märker med en förskräckt tystnad att munnen är igensydd. Jag har haft så ont i resten av kroppen att jag inte har märkt det.

Jag ser mannen som satt fast kablarna på mig gå fram mot ett bord.

Han trycker på en knapp.

Sen minns jag inte något mer.

Fem år senare…

Tidningen:

Viruset sprider sig snabbt. Vi beordrar er att stanna inomhus.

En ung tjej vid namn Anna sitter hemma med tidningen i handen.

Hon vänder sig till sin mamma och säger

- Det har gått fem år nu med det här viruset.

Och jag kan fortfarande inte förstå hur pojken kan gå omkring där ute varje dag och kasta sina kulor i marken

- Jag kan inte heller förstå det..

De kollar ut genom fönstret och ser en av kulorna explodera i ett rökmoln.

Anna säger

- Han borde ha förblött med det där viruset. Så mycket som han måste ha andats in av det.

- Men militären håller på att komma på ett sätt så man kan gå ut utan gasmask.

- Ja, vi får hoppas på det bästa… Jag går ut och hämtar vattnet i alla fall. Var är min gasmask?

- Den ligger på ditt skrivbord.

Hon går ut och är på väg mot affären.

Hon viker av runt ett hörn och blir förskräckt när hon går in i pojken.

Han säger.

- Anna!

Då blir hon rädd och försöker springa. Men han tar tag i henne. Han är otroligt stark så hon kommer inte loss.

Hon säger.

- Vad vill du mig?

- Bara prata, säger han.

Hon hinner inte höra vad han säger innan han släpper henne.

Hon springer i panik mot affären.

När hon kommer ner till affären hämtar hon vattnet. Sedan går hon hemåt.

Hon ser honom stå kvar på samma ställe.

När hon går förbi drar han henne till sig, river av henne masken och kysser henne.

Hon svimmar av viruset som snabbt försöker infektera hennes kropp.

När hon sedan vaknar i ett okänt rum är hon fastbunden i armarna och benen.

Hon ligger på magen på ett golv och när hon försöker se sig omkring ser hon pojken.

Han sitter och håller på med kulorna han brukar kasta omkring sig.

När han ser att hon har vaknat går han fram till henne.

– Hur mår du?

Hon svarar inte.

Det blir tyst.

Till slut frågar hon.

- Vad är det för kulor du brukar kasta runt omkring dig?

- Jag ska berätta allt. För fem år sedan kidnappade vetenskapsmän mig. Dom ville få jorden att gå under. För att ingen skulle misstänka dem för att ha orsakat jordens undergång lät de någon annan sprida ett virus. Och jag hade den stora äran att göra det åt dem. Dom gav mig dessa kulor att sprida viruset med.

- Varför skulle de vilja förstöra Jorden?

- Dom vet att till slut kommer människorna bli så maktlystna att de kommer att förgöra hela galaxen. Det kan de inte tillåta

- Men hur kommer det sig att jag inte började blöda ur alla öppningar i kroppen när du drog av mig masken?

- Jo, för fem år sen hade de mig som experiment och gav mig en massa olika sprutor som gör att jag klarar av att få viruset inuti mig. Jag kan sprida det genom saliv eller blod. Det var därför jag kysste dig.

- Hur ska ni få jorden att gå under?

- Om en vecka är det ju festival. Den största festivalballongen ska jag fylla med miljontals kulor och spränga den när klockan slår 4.

Hon ligger där med häpnad när han går fram och ger henne en spruta. Hon sjunker in i djup sömn .

En vecka senare.

Hon vaknar på golvet och är inte längre fastbunden.

Det ligger en massa sprutor omkring henne.

Hon tar upp mobilen och kollar datumet och upptäcker att det har gått en hel vecka sen sist hon var vid medvetande.

Hon springer ut ur huset för att se sig omkring och försöker komma på var han kan vara.

När kommer han att utlösa bomben, tänker hon i panik.

Hon kommer på var han kan hålla till och springer allt vad hon har mot gatan hon sett honom på varje dag.

Där sitter han och väntar.

Hon går fram till honom och säger hej.

Han tittar upp och snabbt ner igen med en suck.

När hon sätter sig bredvid honom börjar han gråta.

- Vad är det?

- Jag klarar inte av det.

Hon sitter där tyst och bara tittar på honom.

- Om jag kastar den här kommer du och jag att vara de enda överlevande.

Hon fortsätter bara att sitta där och titta på honom.

- Jag vill inte fortsätta leva efter det här, säger han och ser henne rakt in i ögonen.

- Jag vill ta slut på det här, men jag klarar inte av det själv.

Dom sitter tysta ett tag och kollar ner över gatan.

Paraden fortsätter framåt och de ser den gigantiska ballongen närma sig. Han säger till slut.

- Nu gör jag det!

Han kastar kulan som gör att ballongen sprängs och sprider viruset över hela världen.

Dom ser hur alla människor lägger sig på marken och börjar blöda ur alla öppningar på kroppen.

När de går nerför gatan ser hon sin mor ligga och hyperventilera.

Hon springer fram till henne och ser hur blodet börja forsa ut genom hennes mun.

Hon lutar sig fram och håller om sin mor.

Till slut dör hon av förblödning.

När hon ser sig omkring är alla döda.

Pojken står några meter bakom henne.

Hon går fram till honom och håller om honom.

Båda börjar gråta och hon säger

- Jag vill inte leva mer.

- Inte jag heller

Han ser sig omkring.

Det ligger två poliser någon meter ifrån dem.

Han går fram till dem och tar upp deras pistoler.

Han ger en till Anna och behåller en själv.

Han backar och ser Anna stå där.

- Då tar vi slut på det.

Han lyfter pistolen.

Hon står där fortfarande och ser förvirrad ut men lyfter också pistolen och riktar den mot honom så som han gjorde mot henne.

Dom står där en stund och till slut säger han

- På tre skjuter vi.

Hon nickar och han säger

- Ett… Två... TRE!

Hon skjuter och hör honom viska.

- Jag kan inte…

Nästa sekund ser hon honom ligga där död på marken.

Hon skriker och lutar sig gråtande fram över honom.

Förtvivlad ligger hon där en stund när hon inser att hon är den sista människan som lever på hela jorden.

Ur hans hand tar hon pistolen, riktar den mot sitt huvud, ser på pojken och säger.

- Jag minns nu. Det var du som alltid var där för mig. Du stod upp för mig och var alltid där. Vi var alltid tillsammans.

Jag minns vad du hette. Du hette Alexander.

Hon tittar på honom en stund, fäller en tår men har fortfarande pistolen riktad mot huvudet.

- Jag älskar dig…

Hon skjuter och de ligger där döda tillsammans.