Skriver bara av mig

Nu är jag fan deprimerad... Känner inte lust för något och blir arg och irriterad på allt och precis alla.. Jag försöker mitt bästa men tycks inte få nå kreds för det överhuvudtaget. Jag har liksom tappat bort mig under den korta tid som har vare.. Jag känner mig inte kreativ längre. Allt jag gör lyckas alltid någon annan också göra eller härma. Jag får inte ha något för mig själv överhuvudtaget. Det jag gör i skolan får jag inte ha för mig själv, kläderna jag har kan jag efter ett tag se att andra ha på bdb elr irl på folk som kommer från Kramfors. Alltid någon som gör samma sak efteråt.
Jag mår ofta illa och har ont i huve. Det händer mig flera gånger i veckan. Vet inte riktigt varför.

Jag känner mig fet och äcklig... Jag gör saker om och om igen för jag inte blir nöjd eller så är det bara tvångstankar. Bara som en sån liten sak som att tvätta händerna.. Jag har gjort det ca 15 gånger idag. Och det har jag gjort nu under de senaste veckorna. Jag kan inte låta bli. Det är väl ett sätt att ha kontroll över något. Det är nästan lite sorgligt. Samma sak när jag redigerar en bild. Jag kan ha fixat den jätte bra men jag hittar alltid fel i det och kastar bort den. Sen gör jag om den igen. Nästan identisk men blir ändå aldrig nöjd så ingen får någonsin se den. Det kan vara något så litet som att jag har en ögonfrans på fel ställe.

Jag sover inte som jag ska heller. Det är inte det att jag sover för lite utan jag sover för mycket. Jag går till skolan och är trött och kommer hem och somnar på soffan direkt. Då är kl oftast halv 4 ungefär och jag sover till 7-8  och somnar senare vid 11.. och sover till halv 8 på morgonen ungefär. Men jag är fortfarande jätte trött.. Jag fattar inte vad det kan vara för fel? Jag sover ju sammanlagt i minst 12,5 timmar och en ungdom ska sova i ungefär 8-9 timmar. Och det är så varje dag. Det är så på helgerna också men då sover jag ännu mer. Jag har inte ork till något eller någon. Jag försöker men det går inte.
Jag är så less ska det verkligen vara såhär? Jag tycker inte att jag gör något speciellt utmattande heller utan jag tror det är mest psykiskt av allt skit som snurrar runt i mitt huvud. Jag brukar inte prata om det jag känner så mycket om det inte är ytligt. Men ibland kommer det bara fram och jag måste prata med någon
Och det blir Eric jag pratar med för jag litar inte riktigt på någon annan. Han tycker synd om mig och bryr sig inte om hur fåniga sakerna än är som jag är ledsen över. Det behöver jag verkligen. Du gör mitt liv stabilt älskling.
Jag kommer aldrig klara mig utan dig.